Samhällsbyggandet klarar sig inte med gårdagens utbildning

Tidningen Samhällsbyggaren 2026

Samhällsbyggnadsbranschen befinner sig i ett avgörande skede. Aldrig tidigare har vårt uppdrag varit så komplext, så samhällskritiskt och så tätt sammanvävt med frågor om klimat, säkerhet, digitalisering och långsiktig motståndskraft.

Vi verkar i projekt där digitala verktyg förändrar ansvar och beslutsfattande, där hållbarhet inte längre handlar om enskilda miljömål utan om robusta system som ska fungera även under störning, och där tekniska lösningar alltid är beroende av ekonomi, juridik och styrning. Ändå utbildar vi fortfarande många samhällsbyggare som om problemen vore linjära, rollerna tydliga och lösningarna avgränsade.

Det håller inte längre.

Den pågående dialogen mellan akademi och bransch kring framtidens utbildning pekar entydigt på samma sak: främsta problemet är inte kunskap, utan det är strukturellt. Våra utbildningar är i stor utsträckning uppbyggda kring discipliner, medan samhällsbyggandets verklighet organiseras kring system, beroenden och målkonflikter.

För samhällsbyggnadsbranschen får detta konkreta konsekvenser. När klimatmål ställs mot ekonomi, när säkerhetskrav påverkar öppenhet och tillgänglighet och när digitalisering både skapar effektivitet och sårbarhet, krävs mer än enbart teknisk skicklighet. Det krävs professionellt omdöme, systemförståelse och förmåga att fatta beslut i osäkerhet ofta utan tydliga facit.

Här måste vi vara självkritiska. Dessa förmågor tränas i dag för lite, för sent eller inte alls.

Samtidigt är lösningen inte att alla ska bli generalister. Samhällsbyggandet kommer även fortsättningsvis att vara beroende av djup specialistkompetens. Men framtidens projekt kräver team där olika kompetensprofiler kan kombineras och samverka där teknisk expertis, affärsförståelse, juridik, hållbarhetsstyrning och systemperspektiv möts i praktiken.

Detta ställer krav på ett nytt synsätt på utbildning. Inte som en isolerad leverans av färdig kompetens, utan som en samhällsinfrastruktur i sig. Hur vi utbildar samhällsbyggare påverkar vår förmåga att hantera klimatkriser, säkerhetshot och samhällsstörningar och i förlängningen samhällets långsiktiga motståndskraft.

Gränsen mellan utbildning och arbetsliv måste därför bli mer porös där vi kan träna på verklighetsnära problem. Det mest krävande är kanske att vi inte längre kan utbilda för en förutsägbar framtid. De mest avgörande kompetensbehoven i morgon är sannolikt sådana vi ännu idag inte vet något om. Just därför måste utbildningen utveckla omdöme, lärandeförmåga och systemförståelse snarare än färdiga svar.

Men detta är inte ett ansvar som akademin kan bära ensam. En omarbetad utbildning förutsätter att även branschen kliver fram genom att del verkliga utmaningar och samtidigt kunna acceptera att utbildning inte alltid levererar färdiga specialister, utan människor med förmåga att lära, samverka och ta ansvar över tid.

Framtidens samhällsbyggande avgörs inte bara i planhandlingar, kalkyler och investeringsbeslut. Det avgörs också i hur vi väljer att forma nästa generations professionella omdöme.

Frågan är inte om utbildningen måste förändras, utan hur vi gemensamt tar ansvar för att den gör det.

Joanna Messmer